Ja, inte för att jag gjort det så värst mycket, men efter att makens faster gick bort i julhelgen behöver jag nog aldrig mera virka en enda duk. Det finns att ta av, kan man säga.
Även tre fina sjalar fick jag ärva. Så kan det bli när man är handarbetsintresserad.
Det känns så tråkigt att alla timmar som använts på att skapa vackra saker bara skall sluta på en loppmarknad någonstans. Då kan jag gärna ta hand om några av dyrgriparna och minnas fastern som gjort dem. Det kändes riktigt okej att kasta en del av det som jag själv hade och ersätta de gamla trasorna med Majas fina dukar.
Och sonen fick äntligen gjort sig en skånsk snögubbe. Inte stor, inte hållbar och inte vacker, men en skånsk snögubbe. Bara det känns som ett vintrigt rekord i dessa för vårt land så varma tider.
Vilken flitig faster! När dukarna ligger så där tillsammans, ser det ut som en massa snöflingor. :-)
SvaraRadera