Jag är kär - i surkål

Ja, det är lite knasigt, men jag är helt förgapad i syrade saker. Det hände gradvis - först var det surdegsbröd och sedan blev det kimchi och nu i vinter även kombutcha och SURKÅL. Surkålen har gjort sitt intåg i vårt hem för att stanna.

Det roliga är att jag har funderat på att lära mig länge. Sedan provade jag några gånger  i vanliga patentglas och det blev inte bra. Av någon anledning gav jag inte upp ändå utan skaffade riktiga keramikkrukor för syrning och DET VAR TRICKET. Plötsligt var det hur enkelt som helst och dessutom helt skötselfritt (efter att kålen hamnat i krukan alltså) att göra surkål i kilovis.

Dessutom är det varken tungt eller hårt arbete, som man kanske kan förledas att tro när man ser bilderna. All kål strimlas i matberedaren, sedan får tiden göra sitt. Jag blandar salt och kål och låter det stå och dra över natt. Nästa dag åker kålblandningen ner i mina jäskrukor, som får stå i rumstemperatur tills det bubblar ordentligt i vattenlåset (det tar oftast 2-3 dagar). Efter det står kålen till sig så länge man vill i svalare temperatur. Jag låter den oftast stå en månad och sedan lägger jag över den på rena gas, som förvaras svalt. Då är det perfekt om man är begåvad med en källare eller ett kallförråd.

Det är lika ENKELT som det låter!

Receptet är från boken Syra Själv av Karin Bojs.

Världens mysigaste kattvantar av hundgarn

Nu när vantsäsongen är över är det kanske ett udda läge att visa upp ett par riktigt varma vantar som jag gjorde till mig själv. Faktum är att det är en lite trist historia. Det är nämligen så att det blev ett par underbart varma vantar precis i mitt tycke och ....... 

... så tappade jag bort den ena efter bara två veckor. Suck!!!

Jag var gjorde det man inte ska, jag försökte klämma in mer än jag borde på arbetsdagen och fick rusa till tåget och så tappade jag den ena. Dessutom var de gjorda av ett garn (det mörkbruna) som jag inte kan få tag på igen. Jag köpte det nämligen när vi f´var på Hebriderna förra året och det var gjort av ull från får på Hebriderna.  

Jag har med andra ord lärt mig ännu en läxa. Som om jag inte borde fattat detta redan? (Jag är ju faktiskt närmre 50 än vaggan.) Hur som helst VAR det helt underbara vantar och jag skall snart upprepa detta, att kombinera hundgarn (bearded collie) med fårullsgarn. De blev så mjuka inuti, att man inte tror det är sant, på bara några dagar.

Eller så måste (!) jag helt enkelt resa till Hebriderna igen. :-)

PS - det röda garnet är garn till en ryamatta som min mamma köpte på loppis. Ingen kunde öppna korgen hon ville köpa, eftersom locket satt fast, så hon fick med sig 10 kg (!) garn för 40 kr. Det har gått många år sedan hon köpte detta garn och vi har fortfarande en del kvar.

Pileflätarhelg

I höstas var vi som vanligt hos Steen Madsen i Haraldsted på pileflätarhelg. Det är så himla mysigt att vara i väg på sådant, så jag måste förstås dela med mig av detta.

Vi bodde över i Steens pileflätarhus (tänk den som har ett sådant va?!) där vi, i vanlig ordning, spenderade drygt två dygn med att fläta pil, äta gott, prata konstant och bara mysa i allmänhet.

Eftersom det var så härligt väder lyckades jag avbryta mitt hantverkande så pass mycket att jag gick ett par promenader i höstsolen. Steen bor alldeles intill en skog med gamla, knotiga träd. Dit går jag gärna.

En av grannarna har levande gräsklippare som gärna hälsar på förbipasserande.

Detta (!) var mitt projekt för helgen. Det ser inte mycket ut, men det var svår, tog lång tid och blev inte som jag ville. Det är ramen till en korg som skall förses med en invändig påse. Jag visar så småningom, när den är klar altså.

SÅå här ser det ut runt knuten från Steen. Lite avundsjuk är jag allt.