Jag är faktiskt kär i vår hund. Jag, som varit inbiten kattmänniska i hela mitt liv, är kär i en hund. Så kan det gå, men jag vill försvara mig med att detta inte är vilken hund som helst.
Blixten (med kennelnamnet Allra Käraste Tosse) har vid det här laget, sex år gammal, tagit sig en sådan naturlig plats i våra liv att vi knappt kan lämna bort honom på passning längre. Jag känner mig inte hel när Blixten är borta.
Blixten gör oss glada när vi är nere, får till och med en morsk tonåring att le och säga -Åh, kära lilla gubben, med len honungsröst när tonåringen i fråga inte vill se åt någon människa alls och Blixten sprider glädje vart han än går. Folk på byn känner Blixten (men inte alltid oss) och han 'pratar' med alla som vill.
Pälsklingen, Pälsebubben, Pälseman, Blixten lär oss att se livet från den lite enklare sidan. Finns det en solstråle att lägga sig i så gör man det. Man rusar inte runt och gör saker när det finns en stråle. Man taggar ner och ser det som är viktigt i livet.
Och så kan han njuuuuuta. Var enda stund som ges kan han njuta av livet. Så här städar han huset ihop med husse. Fint va!?
Sist men inte alls minst ger han oss behövlig motion och friskvård. Jag kan utan att ljuga säga att det är promenaderna i ur och skur ihop med Blixten som fixar till mitt diskbråck i nacken. Hundar är livet och ger mening med livet. De är jättebra på att visa vad som är viktigt och vad som är strunt.
För den som händelsevis håller med mig om detta med hundar och vill ha lite mysig feelgoodlitteratur som innehåller hundar är Lucy Dillons böcker ett måste (ex. Hundar, hus och hjärtats längtan). Jag har tyvärr läst alla redan, så nu sitter jag bara och hoppas på att Lucy har vett nog att fortsätta skriva.