Malliga över våra exotiska skördar + isen växer ändå

Jag vill redan nu berätta att jag i och med detta inlägg skapat en ny kategori som heter 'sura uppstötningar'. Surtanten i mig behöver lätta på ångtrycket. Sura uppstötningar återfinns alltid sist i mina inlägg, så att känsliga själar kan hoppa över dem om så önskas.  

Nu är ni varnade!

 ********************************************

 Under september har vi skördat fina exotiska frukter på lilla täppan. Malligast är sonen och jag över vattenmelonen (i singularis), persikan (i singularis, resten stormade iväg) och alla (i enormt pluralis) fikonen. Det är så gott med hemmaodlade exoter.

Frukost på detta viset står man ut med, eller vad säger ni? Och man står också ut med att det fortfarande blommar så fint i trädgården.

MEN, observera att Grönländska inlandsisen VÄXER samtidigt som detta händer i Skåne. Nu vet klimatforskarna inte hur de skall ställa sig på huvudet för att få in varmare väder i Skåne med mera is på Grönland. Kan det vara så att naturen är lite mera komplex än vi varit beredda att erkänna hittills? Kan det vara så att vi inte HAR koll på allt och kanske skall inkorporera lite ödmjukhet i våra mänskliga sinnen? Jag tar mig friheten att spekulera fritt.

Detta var dagens uttalande från surtanten. Nu är jag glad igen.

Angoramössa med vantar - ute i tid för första gången

Sanslöst nog verkar det som om jag för första gången i mitt stickliv är ute i god tid. Vanligen gör jag sommarsaker på sommaren, vintersaker på vinterns och så vidare och de färdiga alstren får därför alltid vänta till nästa säsong. Jag är nästan färdig med mitt angoraset från Angoragarnet och det INNAN det blivit dags för mössa på riktigt. Är det ett tecken? Håller jag på att bli stor?

Hur som helst är jag nöjd både med form och mönster och det totala utseendet. Vad angår projektet i sin helhet vill jag anföra att det gäller att sticka rätt från början för det är osannolikt svårt att dra upp i detta garn och mönster. Därför fick felet i mössan vara kvar. Nu vet jag alltid att det är min om nu någon annan skulle sticka samma kit.

Det är okej om det blir kallt nu. Jag är förberedd.

Trädgården i mitten av september

 Varning för många bilder (det är så mycket som vill med på bild)!

Det är inte direkt stiltje i trädgården fastän det redan är ganska kallt på nätterna. Det kan ju ha med det myckna regnandet att göra. Gräsmattan växer iallafall som vore det en djungelmatta. Vi är nog inne på de sista skördarna av frukt (tack och lov) och grönt.

Plommonträdet har som vanligt gett alldeles för mycket frukt men vi kämpar på för att äta och frysa in allt vad vi kan.

Fikonbusken (trädet?) har nu vuxit över garagets takkant och ger frukt i samma omfattning som storleken antyder. Det som är tilltalande med fikon (och även mullbär) är att skörden drar ut ända till frosten kommer. Man kan alltså dagligen skörda en fem till sju stora och saftiga fikon från en buske och det hinner man ju inte precis tröttna på. Sonen har begärt fikonmarmelad. Jag måste hitta bra recept nu.

 Fågelholken som skulle vara över fikonbusken är numera integrerade eller kanske dold i samma buske.

Mina bästa blommor, som jag verkligen måste uppföröka till andra delar av trädgården, är solhattarna. De är mina favoriter alla gånger.

 

 I byn där jag bor har en helt underbar ekologisk och närodlad gardenshop öppnat. Där fick jag äntligen en röd solhatt, Magnus. Jag är så glad åt detta.

 Denna lilla vita blomma var årets perenn 2013, skogsaster, Aster divaricatus. Den tar lite tid på sig att bli stor, men nu tycker jag att dess potential börjar visa sig. Den är lättskött och problemfri. Det blir nog ytterligare en favorit. Här kan man läsa om årets perenner från Perennagruppen.

 

 Roligt är se alla insekter som gömmer sig på oväntade ställen. Här har en spindel hittat ett roshus. Det måste ju vara världens bästa koja.

 Ännu finns det bär att äta. Björnbär och hösthallon mognar varje dag. Även i skogen är det fult med björnbär  just nu. Ut och plocka med er!

 Nyponen får sitta till fåglarna som vintermat. Det blir nog ett skrovmål med tanke på mängden.

 Äpplen har vi i överflöd men i år fryser jag in bitar, gör must som jag fryser in och torkar som ringar. De går säkert åt även om de är många varje dag.

 Slutligen njuter jag varje dag av höstanemonerna. De är vackra under mer än en månad. Enda minuset är rotskotten, men dem står jag gärna ut med.

  

Så är september i vår trädgård. Hur är det i din? Lägg gärna länk i kommentarsfältet!

Svampfeber p.g.a. virus?

2017 är det år jag kommer att minnas bl.a. för att det nog aldrig har funnits så mycket svamp i ’mina’ skogar förut. I år kan man verkligen inte sätta ner foten på svampställena utan att trampa på ett gäng kantareller. 

Igår stormade det i Skåne. Tågen ställdes in och det vräkte ner i timtals, men jag har svampfeber så gissa vem som for till skogs? Det kändes ganska knasigt, men jag hade så kul där jag gick i mina blöta kläder och sjöng ’jag vill bo i en svamp’ till kantarellerna. Knasigt. Jättekul. Blött som tusan. Förkylt. Allt på samma gång. Jag undrar om det är ett svampfebervirus jag drabbats av?

 Vore det inte för att det var så attans vått hade jag nog haft 100-tals svampbilder med mig hem, men nu fick jag sålla hårt. Dessa kunde jag bara inte motstå. Visst är de vackra. Kunniga människor på internätet har sagt mig att det är blodvaxing.

 Och så till färgsvamparna. Nu har jag lärt mig särskilja spindlingar från andra svampar. Hurra! Jag har hittat minst tre olika spindlingar som ger orangea och röda färger. Alla är nu sorterade efter sort och på tork. Det är en riktig skatt för en växt- och svampfärgare.    

 Och sen hittade jag några tickor som inte ser ut som den berömda lystickan men ändå blir lila när man droppar på ammoniak. Jag undrar verkligen vad de är för några.

Utfärder i naturen - tomten, skogen och svampfrossa

 Klöva Hallar på Söderåsen, det är ett ställe man inte kan missa om man gillar att ströva i skog och mark. Jag har bara varit där en gång, men det är alla gånger mitt nya favoritskogsområde.

 Förra helgen var det vackert väder på söndagen och hela familjen åkte ut på skogsvandring. Vi var skogsnödiga allihop, inte minst den pälsiga, som behövde mylla att rulla sig i.

 

Det dröjde inte många meter innan vi insåg att det inte bara är ett bra svampår i år utan att det är ett dunderextrembra svampår. Sonen och jag fick svampfeber fyra meter in på Skåneleden och sedan var det näsan i backen och rumpan i vädret som gällde för oss. Maken och hunden fick sköta myllan på egen hand.

Inte nog med att det fanns massvis (!!!) med trattkantarell och sommarkantarell, jag hittade för första gången någonsin mina eftersökta färgsvampar. På bilden ovan t.v. ses Rödskvivig kanelspindling, nere t.v. Grönköttig spindling och slutligen nere t.h. Stor blodspindling. Alla dessa svampar ger olika oranga och röda toner vid färgning. Nu skall jag se till att samla mera giftsvamp och sedan blir det giftsoppa för garn här hemma. 

Att det var fantastisk svamping var bara en bonus. Det bästa är trots allt att det är ett helt underbart och omväxlande område på Skåneleden.

 

Ruiner, granskog, knotig skog, svampar, tjärnar och vattenlopp, höjder, raviner och dalar. 

Allt finns där.

Här är min första (!!!), härliga skörd av Rödskvivig kanelspindling. Ihhh!

 

...och lite trattisar på tork.