Allra Käraste Tosse 7 år

Idag blir världens finaste retriever 7 år, det är Allra Käraste Tosse alias Blixten. Blixten var redan som liten valp en mycket bestämd kille som inte ville låta sina syskon ta mat ur matskålen hur som helst. När Blixten, sitt namn trogen, positionerat sig vid skålens bästa läge och börjat glufsa i sig kunde de andra tio få ta plats, inte tidigare.

 Nu, sju år senare, har han inte någon konkurrens vid matskålen men ränderna sitter kvar zebran eller som Blixten hellre uttrycker det pälsen sitter kvar på pälsklingen. Han kastar sig över maten som vore det sista smulorna på jorden. För att i någon mån förhindra att han sätter i halsen och för att hjälpa till med ett lite lugnare matskick arbetar han för sin föda. Uppgifterna varierar från rullande på rygg, stängande av dörrar och luckor, sittande på bakbenen, hig-fivande med husse/matte, snurrande runt egen kropp, sökande efter mat och kastande med mat från nos. Det är jobbigt att äta när man är en slukhals.

Övrig tid spenderar Blixten, otroligt nog, med att sova, sniffa och ta promenader, gosa och utöva yoga. Det senare har flera personer, som inte känner Blixten, ifrågasatt men när de sett hur han gör 'stående hund' så snart matte gör det samma på sin yogamatta har de övertygats om Blixtens yogaskicklighet.

Sammantaget finns det oerhört mycket Blixten är bra på. I synnerhet är han oerhört bra på att vara världens bästa kompis till sin tonårskille. Blixten förstår alltid hur jobbiga föräldrar är och håller alltid med sin tonåring om att det bästa som finns är att slappa.

GRATTIS Allra Käraste TOSSE!

Danska loppisar, billiga fynd och Svampbobs väktare

Här under hösten har vi varit på en del danska loppisar och jag måste säga att jag är imponerad. Jag är imponerad både över utbud och kvalitet och att det saker som jag letat efter i åratal har funnits där till knappt några pengar.

Bland annat har jag hittat ett efterlängtat degfat. Nu kan det bakas med värdighet och tro det eller ej, det jäser bättre i detta vackra fat. Man kan ju undra varför.

Kvaliteten på just denna loppis var som en bättre svensk antikaffär och priserna som en ostkustloppis. Makalöst, tycker jag.

Det enda negativa med danska loppisar är att loppesäcken här, Svampbobs väktare måste stanna hemma. Familjen vi bor hos har katt och katten är inte säker på att den gillar hund.

När livet varit så här eländig för Svampbobs väktarefår han extra snäll behandling av yngste husse ett tag framöver. Med de hundögonen är han också väldigt svår att ignorera. Han vet verkligen hur man domesticerar människor.

Toppnoterigar våren 2017

I livets berg-och-dalbana vill jag bemöda mig med att komma ihåg det rolig och fina. Inte för att det skall bli någon glamourreklam för mig själv här på det stora och outgrundliga internätet utan för att det skall vara fint och värmande att läsa en dag när allt inte känns så glamouröst och trevligt (läs skitdag, sådana kommer ju med jämna mellanrum har vi märkt :-(( ). Här kommer därför, på egen begäran, en sammanställning av det som varit lite extra minnesvärt och fint under våren 2017. Det är bara att ta för sig om så önskas.

Resa till Dublin med mamma och syster. Fasiken vad mysigt att kunna dra iväg från allt och bara mysa. Vi kände oss så priviligerade alla tre. Som bonus fick vi mycket motion - 47 km på fyra dagar.

 

Utfärder i den vackra skånska naturen. Skåne är bara så fint, varierat, regnigt, uppfriskande, blåsigt, geggigt och fasiken så underbart ändå.

Trädgårdsjobb som gav positiv utdelning. Jag har spenderat nästan all ledig tid i trädgården och även om jag är både långsam och orkeslös ännu så blir det med tiden ett och annat uträttat. Det har gett bonus i form av vackrare växter och renare rabatter.

 I synnerhet växthuset har varit till stor glädje, dag som natt.

 

Många bål och matlagning över öppen eld och utfärder till exiltomten några kilometer bort. Sådant ger lugn i livet. I synnerhet om man kombinerar det med roliga poddar av (andra) kloka kvinnor ex. "Skäringer och Mannheimer". Lyssna på Självstjälpspodden om du inte redan har gjort det!

Söta sonen som fick stipendium vid skolavslutningen. Sötingen har utvalts att vara bästa elev i årskurs 6 och 7 i Hem- och konsumentkunskap. Motiveringen, som gjorde mamman nästan tårögd, löd: "Eleven har på ett talangfullt sätt visat stor kunskap i ämnet och kan redan planera och tillaga måltider på en väl utvecklad nivå.". Inte konstigt att det blir dyrt när han är med i matvarubutiken (vilket han faktiskt gillar att vara). Dessutom har grabben tagit hand om all hundmatning senaste halvåret vilket lett till att Blixten nu kan en mängd nya trix som har dagligen utför i rasande tempo för lite mat.

Hundgullet som förgyller vardagen med allt från dregel på byxbenet till bedjande hundögon vid matbordet (och lite sängsovande när bara matte/husse ser det). Den vovven ser till att vi får bättre hälsa, socialt liv och mycket mera. Min älsklingsvovve!

Trevliga pysselprojekt som blev både bra och billiga. Sammanfattas som kreativitet när den är som bäst. Bäst denna våren var alla gånger jordglobsplafonden.

-Hygge hejsa!

Allra, Allra Käraste Tosse

Jag är faktiskt kär i vår hund. Jag, som varit inbiten kattmänniska i hela mitt liv, är kär i en hund. Så kan det gå, men jag vill försvara mig med att detta inte är vilken hund som helst. 

Blixten (med kennelnamnet Allra Käraste Tosse) har vid det här laget, sex år gammal, tagit sig en sådan naturlig plats i våra liv att vi knappt kan lämna bort honom på passning längre. Jag känner mig inte hel när Blixten är borta.

Blixten gör oss glada när vi är nere, får till och med en morsk tonåring att le och säga -Åh, kära lilla gubben, med len honungsröst när tonåringen i fråga inte vill se åt någon människa alls och Blixten sprider glädje vart han än går. Folk på byn känner Blixten (men inte alltid oss) och han 'pratar' med alla som vill. 

Pälsklingen, Pälsebubben, Pälseman, Blixten lär oss att se livet från den lite enklare sidan. Finns det en solstråle att lägga sig i så gör man det. Man rusar inte runt och gör saker när det finns en stråle. Man taggar ner och ser det som är viktigt i livet.

Och så kan han njuuuuuta. Var enda stund som ges kan han njuta av livet. Så här städar han huset ihop med husse. Fint va!?

Sist men inte alls minst ger han oss behövlig motion och friskvård. Jag kan utan att ljuga säga att det är promenaderna i ur och skur ihop med Blixten som fixar till mitt diskbråck i nacken. Hundar är livet och ger mening med livet. De är jättebra på att visa vad som är viktigt och vad som är strunt.

För den som händelsevis håller med mig om detta med hundar och vill ha lite mysig feelgoodlitteratur som innehåller hundar är Lucy Dillons böcker ett måste (ex. Hundar, hus och hjärtats längtan). Jag har tyvärr läst alla redan, så nu sitter jag bara och hoppas på att Lucy har vett nog att fortsätta skriva.

Tredje advent - Hund före och efter svartvattensbad

En söndagstur till skogen började med en ganska ren och relativt vit hund och hans pojke. Pojken var också relativt ren (fastän inte ett dugg vit, till hans mors stora lättnad) vid ankomsten, men det blev snart ändring på den saken. Detta var nämligen pojken-som-faller-ner-i-alla-vatten-han-kommer-nära-pojken.

Pojken och hans familj picknickade i skogen vid Snuvastuan (det heter faktiskt så) och....

... eldade lite, med mycket möda och besvär, för det var vått i skogen. Ordentligt vått var det.

Trots vätan hittade de en mjuk och torr plats där de vilade sig lite (i synnerhet mammans diskbråck, som visserligen gillade att gå i skogen men inte att sitta på huk på en sten och äta mat)....

.... hunden blev rastlös och började utforska omgivningarna och snart var den en mycket lycklig men väldigt lite ren hund. De tröga människorna förstod först då (helt ärligt alltså) att det var en hunden-som-hoppar-ner-i-alla-vatten-han-kommer-nära-hund de hade fått i familjen. Alla andra i familjen blev väldigt lite glada åt att behöva ha hunden i bilen i alla de 30 minuter det tog att komma hem, men det förstod den glada hunden ingenting av.

Väl hemma var alla, även den lindrigt rena hunden, väldigt trötta. Sonen, som vid det här laget också var lindrigt ren, blandade till goda drinkar åt hela familjen, varvid de genast förlät honom att plaskande i svartvatten. Pappan badade den lindrigt rena hunden som genast förvandlades till en fluffig maskroshund som kastade sina fluffiga hundfrön över hela huset. 

Sensmoralen är att antingen har du en lycklig och skitig dynghög till hund eller så tvättar du hunden och får en dunboll som visserligen luktar valp men som sprider sig över hela ditt bohag, inklusive i smörpaketet (nej förresten, i synnerhet i smörpaketet) Det är bara att välja för rumpan sitter bak i vilket fall som helst, även i juletider. 

Glad tredje advent!

Höstmorgnar med dimma och skördeglad hund

 Undrar om inte hösten är en underskattad årstid. Jag vill mena att det är så. När jag kör till jobb en dimmig morgon och får se en himmel full med närmast självlysande molnstråk och alléträd i dimma blir jag så betagen av naturens skönhet att jag bara vill stanna och suga in hela härligheten i mina lungor. Ingen luft är väl så god i lungan som en höstmorgonsluft?

 Vanligtvis är det tyvärr en massa bilar i rad på den här vägen, så man stannar helst inte utan en riktigt god anledning, men i morse var jag bara tvungen. Bilderna gör i vanlig ordning inte naturen rättvisa, men de som själva fotograferar kan nog tänka sig hur härligt det var. 

 Härligt är det också att dagarna fortfarande är varma och sköna, så pass att vi har dörrar och fönster öppna så snart vi är hemma. Blixten älskar att vara på trappan när dörren är öppen och när det skördas, som idag, är han därför den första att beundra dagens skörd innan den hamnar på matbordet.

 Nog skulle han gärna provsmaka om han fick, men druvor är rena rama giftet, så han får nöja sig med att titta på de läckerheter vi andra äter. Nu är sista röda druvorna skördade och endast några få klasar av de gröna frilands återstår. Nu får vi leva på minnet till nästa år.

 Men gott var det och även Blixten riktigt sög i sig de goda dofterna.

(någon annan fick spatt och lekte lite med bildprogrammet i sin telefon, som man ser)

Golden style

Sonen och jag beslöt att vår ludna kompisen förtjänar ett eget inlägg. 

Han är en sådan källa till dagliga skratt och upptåg att han måste få ta lite mera plats.

 Vid 3,5 års ålder har Blixten utvecklat sin 'golden style' fullt ut. Nu är det egen vilja som gäller. 

Vill han inte gå in när vi kallar så ligger han platt - P-L-A-T-T - på marken och låtsas inte höra. När man upprepar det som önskas av honom lyfter han på kroppen långsamt och motsträvigt under det att tunga hundsuckar hörs. Varför skall man tvunget gå in? Då missar man ju nästa plommon som ramlar ner 'till Blixten'.

Men om någon annan i familjen skulle visa minsta lust att leka är det genast en annan morrning i hunden. Då kan han lekmorra och busa i oändlighet. Inga begränsningar där. Att styla sig inför kameran är kul. Blixten vet nog att han är fotogenique.

Apportering och bärning av diverse leksaker är också viktiga saker i livet. Främst är det 'Pyckling' som bärs med över allt och finns inte detta älskade och måttligt läckra gossedjur till hands duger 'Bäver' till nöds. Använda strumpor blir gärna till 'sugisar' om någon råkat glömma dem framme i Blixten-zon.

När man spanar efter grannens katt, som tycks ha blivit kompis under sommaren, är et viktigt att ha något i gapet. Man kan ju undra om det är en tröst eller trygghet det där med bärandet. Bävernapp? Viktigt är det i vilket fall som helst.

Trädgården i juli

Fast det är den torraste sommaren i mannaminne blomma det faktiskt rätt bra i trädgården just nu. Mina favorit, rosenpimpinellen, blommar för fullt. Stora sjok av rosa blommor som vajar för vinden så att det är nästan omöjligt att få med dem på bild.

Även rosor (utan pimpinell) och Monbretia blommar på flera ställen....

... liksom Perikon....

.... och hortensior...

(dito)

Luktärtorna har till viss del överlevt mördarsniglarnas framfart och har efter dessa slemmisars beskärning blivit buskiga och fina. Blomningen är förstås lite försenad, men till stor glädje just nu.

Och Bliten är helt utslagen (som en blomma?) han med. I 30 grader i skuggan rör han sig inte många millimeter om han inte måste, eller om inte grannens katt kommer på besök.

Källarna är det bästa just nu. Jag sitter ofta vid Drontboet och spanar in solnedgången. Det är precis lagom varmt då.

Det kan tyckas tjatigt, men här kommer det några flera bilder på höstanemoner. Jag har just grävt upp ett helt fång och kastat på komposten, för de tar lätt över en rabatt. Nu får de hålla sig runt två av äppelträden.

Jag gillar dem verkligen, när de är på rätt plats.

......Mmmmmmm!

Sist ut är plattvialerna. De tar helt över rabatten mot vägen nu i juli. De klättrar upp i träden....

..., täpper till ingången helt och är allmänt bångstyriga, men det får vara lite djungel nu ett tag. Sedan rycker jag brutalt bort dem för att nästa år finna att de kommer upp lika troget som sol efter regn.