Ja, det är lite knasigt, men jag är helt förgapad i syrade saker. Det hände gradvis - först var det surdegsbröd och sedan blev det kimchi och nu i vinter även kombutcha och SURKÅL. Surkålen har gjort sitt intåg i vårt hem för att stanna.
Det roliga är att jag har funderat på att lära mig länge. Sedan provade jag några gånger i vanliga patentglas och det blev inte bra. Av någon anledning gav jag inte upp ändå utan skaffade riktiga keramikkrukor för syrning och DET VAR TRICKET. Plötsligt var det hur enkelt som helst och dessutom helt skötselfritt (efter att kålen hamnat i krukan alltså) att göra surkål i kilovis.
Dessutom är det varken tungt eller hårt arbete, som man kanske kan förledas att tro när man ser bilderna. All kål strimlas i matberedaren, sedan får tiden göra sitt. Jag blandar salt och kål och låter det stå och dra över natt. Nästa dag åker kålblandningen ner i mina jäskrukor, som får stå i rumstemperatur tills det bubblar ordentligt i vattenlåset (det tar oftast 2-3 dagar). Efter det står kålen till sig så länge man vill i svalare temperatur. Jag låter den oftast stå en månad och sedan lägger jag över den på rena gas, som förvaras svalt. Då är det perfekt om man är begåvad med en källare eller ett kallförråd.
Det är lika ENKELT som det låter!
Receptet är från boken Syra Själv av Karin Bojs.
Jag har en kollega som lovat bjuda på surkål, har aldrig smakat. Kanske fastnar jag med? Tycker om idén, vitkål finns i massor på nära håll och det behöver inte ens frysförvaras, perfekt ju!
SvaraRaderaPrecis. Det är en av de stora fördelarna. Man sparar in en massa tid genom att ha färdigmat precis vid handen. Man måste dock vara medveten om magen behöver en viss tillvänjningsperiod innan man kan äta hur mycket som helst.
RaderaNär jag har ett större hem ska jag syra mer! Såg att du nämnde Kimichi i inlägget, har du något favoritrecept?
SvaraRaderaFinns nu i separat inlägg.
Radera