Färgat ull med vitmåra

Växtfärgandet fortsätter här i oförändrade takt. Nörderiet har sin gilla gång.

Nu har jag tagit mig förbi '50 nyanser av beige', 50 nyansera av gult', genom det gröna färgträsket till det röda. I väntan på att mina ynkliga små plantor av krapp skall bli stora och skördeklara lånade jag lite vitmårerötter av kommunen. De hade ett visst överkott, kan man säga.

Eftersom rött lär vara svårare än gult och grönt (beige blir det mer eller mindre av sig självt och blått är så svårt att vi inte talar om det ännu) tog jag mig an detta projekt med andakt och vetenskaplig precision. 

Vitmårerötter grävdes upp från friska och stora plantor. Endast en liten del av varje plantas rötter togs och plantan sattes tillbaka, på samma plats igen, lätt beskuren och med frisk jord om rötterna (vi vill ju inte ta död på dem).

Rötterna rensades från jord, hackades upp i ca. 3 mm långa bitar och lades genast i kallt kranvatten. De grövsta rötterna skalades innan de hackades. Alla delar av rötterna lades i samma vatten. Efter ett dygn i kallt vatten värmdes rotspadet till 60 grader och temperaturen hölls i en timma. Alunbetad ull (10% w/w) lades i det varma spadet och allt fick kyla ner till nästa dag.

Dag två värmdes badet åter upp till ca. 60 grader (+/- 3 grader) och hölls där i en timma. Därefter fick ullen stå i det avsvalnade spadet i tre dygn. 

Ullen eftersköljdes i surt (1% ättiksyra, v/v) eller basiskt (1% ammoniak, v/v) vatten och tvättades tills ingen färg längre avgavs till vattnet.

Det färgade garnet torkades och lades i ett söderfönster för test av ljusäkthet (tidigare inlägg).

Här den vitmårerotsfärgade ullen ihop med ull färgad med valnötsskal (brun), björklöv (gul) och dito+FeSo4 (grön).