En söndagstur till skogen började med en ganska ren och relativt vit hund och hans pojke. Pojken var också relativt ren (fastän inte ett dugg vit, till hans mors stora lättnad) vid ankomsten, men det blev snart ändring på den saken. Detta var nämligen pojken-som-faller-ner-i-alla-vatten-han-kommer-nära-pojken.
Pojken och hans familj picknickade i skogen vid Snuvastuan (det heter faktiskt så) och....
... eldade lite, med mycket möda och besvär, för det var vått i skogen. Ordentligt vått var det.
Trots vätan hittade de en mjuk och torr plats där de vilade sig lite (i synnerhet mammans diskbråck, som visserligen gillade att gå i skogen men inte att sitta på huk på en sten och äta mat)....
.... hunden blev rastlös och började utforska omgivningarna och snart var den en mycket lycklig men väldigt lite ren hund. De tröga människorna förstod först då (helt ärligt alltså) att det var en hunden-som-hoppar-ner-i-alla-vatten-han-kommer-nära-hund de hade fått i familjen. Alla andra i familjen blev väldigt lite glada åt att behöva ha hunden i bilen i alla de 30 minuter det tog att komma hem, men det förstod den glada hunden ingenting av.
Väl hemma var alla, även den lindrigt rena hunden, väldigt trötta. Sonen, som vid det här laget också var lindrigt ren, blandade till goda drinkar åt hela familjen, varvid de genast förlät honom att plaskande i svartvatten. Pappan badade den lindrigt rena hunden som genast förvandlades till en fluffig maskroshund som kastade sina fluffiga hundfrön över hela huset.
Sensmoralen är att antingen har du en lycklig och skitig dynghög till hund eller så tvättar du hunden och får en dunboll som visserligen luktar valp men som sprider sig över hela ditt bohag, inklusive i smörpaketet (nej förresten, i synnerhet i smörpaketet) Det är bara att välja för rumpan sitter bak i vilket fall som helst, även i juletider.
Glad tredje advent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du skrev en rad. Jag uppskattar det verkligen.