Tänk att det är en hel månad sedan lille Bisse-mannen fick lämna oss. Fortfarande hör jag trappan knarra när han kommer ner [inte det nej] och kattluckan smäller igen allt som oftast, men bara när jag är ensam hemma. I trädgården står glaskrukan med ljuset i och påminner om att det inte alls kom någon katt i den luckan som small till. Det är ruskigt tråkigt, men jag vänjer mig väl. Jag är glad att vi fick ha 16 goda år ihop. Mer kan man knappast begära. Men saknaden blir desto större. Man kan växa ihop med en katt lika väl som med en människa.
Älskade Bisse-man - du har en ständig plats i mitt hjärta!
Fy, det är hemskt att mista dom små liven.. Men det är säkert han som är och hälsa på dig när du är ensam.. Jag tror ju på det..:)
SvaraRaderaok.. Det var ju ett bra val, det är hemskt synd om killarna när tikarna löper ju..
Ja håller med dig om att det syns att dom är syskon.. Dessa underbara hundar, för underbara det är dom verkligen..
Ha det bra
Kram
Vår kisse försvann bara sommaren 2006, men han är här o hälsar på mig ibland. Känner hur han stryker sig mot mina ben, känner blickarna från trädet där han satt och väntade på oss. Det försvinner aldrig känns det som, men det blir längre mellan känslorna.
SvaraRaderaMen vad lik han är min Gullan.
Jeg forstår deg så godt. Det må være forfedelig trist:( Det er en gave i livet å få muligheten til å leve sammen med sine kjære dyr i mange år! Det er ekte kjærlighet. Alle med sin helt unike personlighet! Det er et unikt og fantastisk vennskap! God trøsteklem til deg!
SvaraRadera